När nån annan känner det samma som dig om nånting som inte är formulerad

En samtale på svensk og norsk med manusforfatterne Guro Bruusgaard og Fijona Jonuzi som sammen har skrevet manus til spillefilmen «HAN». «HAN» er regissert av Guro, har utendørs verdenspremiere i kveld på  Tromsø Internasjonale Filmfestival og kommer på kino våren 2021.

Mariken Halle, 20.01.2021

02 Guro og Fijona

Guro Bruusgaard og Fijona Jonuzi (Foto: Mariken Halle)

Skrevet ned i muntlig form av Mariken Halle, som har gått på samme skole og som også har jobbet på filmen ”HAN”.

M: Hvordan startet dere å jobbe sammen?

F: Vi gick på Filmhögskolan.

G: Vi började i ettan i en ganske liten klasse og så var det ganske snabbt att man kjente en...

F: Jamen samhörighet. Man började umgås och dela...jamen allt möjligt sku man väl säga. Både socialt, men...det var ju det vi gjorde. Pratade om vad vi gjorde i skolan. Och när det är så få så blir det ju, med skolans övningar och så, man är så jävla mycket ihop. Var det i ettan som man gör vignetten till Göteborg Filmfestival?

G: Ja.

F: Ja, då gjordes jo det. Det var ju hela klassen, men det som jag minns var... Det kanske inte var den första, men det var «Den svarte». Jag minns att du frågade: «Kan du skriva den här?»

M: Det var en idé som du hadde Guro? Som du ville hun skulle skrive?

G: Ja, men jeg tror at enda før, jeg husker det med den vignetten. Du skrev något som alla tyckte om, men så blev inte det nåt av for det var för ambitiöst, sen kom det jättemånga idéer och då kommer jag ihåg att vi tyckte det samma. Att det var abstrakta idéer och att man kände sådan: Ahh! Det var en sådan idé om «Dom onda barnen» kommer du ihåg?

F: Ja. (Skratt)

G: Att man skulle ha massa barn som bare stod och såg sådan in i kamera (skratt) och vi tyckte det var en jättebra idé! Och det var ju inte så väldig förklarat, det var bare (skratt) ja... Nåt som inte var så väldig formulerat, men som man kände sådan «Jaaa». Du vet, når nån annan känner det samma som dig om nånting som inte är formulerad, men att det är stärkt och väldigt bra. Och sen var det den här...ja. «Den svarte» (skratt) som skulle handla om…jag vet inte, jag hadde nån idé...jag hade sett Eyes Wide Shut med Nicole Kidman...det var nånting där.

F: Ja, nån stärk känsla.

G: Men den fotade väl du också?

F: Ja.

G: Det kändes tryggt med Fijona, för jag kunde inte formulera varför, men jag kunde säga dom här idéerna och hon förstod dom. Ja, Den svarta. En häst som är jätteviktig och tittar in i ett fönster. Inget konstigt.

F: (Skratt)

G: Ja, det kunde du relatera till. Och så skrev du en text.

Ni kan göra precis vad som helst, det finns inga regler

M: Og det var på Filmhögskolan (Som nå heter Akademin Valand) dere gikk. På hvilken måte ble dere påvirket av utdannelsen? Det å skrive og å jobbe med ideér? Hva er det viktigste dere har med dere fra utdannelsen?

F: Vad som var det viktigaste?

M: Ja som dere fikk med dere fra utdannelsen?

F: Ja, men just det här sättet... Det var ju det man uppmuntrades till. Det var ju inget konstigt. På Filmhögskolan var det: Idén! Vi var ju alla regissörer och sen gjorde man det här andra i tillägg. Och det visades ju i vår klass vad man gillade. Nån tyckte om att skriva, nån fota, man gick kanske till ett visst håll, men det som var det gemensamma var regi. I Göteborg er det inte yrkeslinjer, men regi står för hela den konstnärliga idén. Intresset. Energin. Utförandet. Det var «Ni kan göra precis vad som helst, det finns inga regler», och att alla skulle ha var sin kamera. Det var väl liksom lite nytt då. Man skulle ha sin kamera som en...

G: Pensel.

F: Lite franska nya vågen stil. Man skulle använda den i sitt uttryck hela tiden. Och att det inte skulle va så långt bort. Vi lärde oss ihop. Nu gör vi den här «Den svarte». Så skulle vi ha en sådan kran...

M: En kran?

G: En jib-arm!

F: Och det blev ju ganska fint... Vad heter det nu då...

G: Jib-arm heter det på svenska, jag vet inte vad det heter på norska.

F: Och egentligen kunde jag inte manövrera den, men man var inte så redd. Det blev ju nåt, det blev ju ganska fint utan att vi fattade.

G: Ja, faktisk.

Men vi hade ju, Marcus var med...det var lätt att göra saker. Och teaterhögskolan, vi hittade några skådespelare där.

F: Ja, vi jobbade med dom ganska tidligt. Gjorde övningarna med dom första året. Grundförutsättningarna presenterades snabbt för en.

M: Men var det alltid kul med denne friheten eller var det jobbigt också?

F: (Skratt)

G: (Skratt)

F: Nej, det var jättejobbigt också. Det var perioder man blev väldig frustrerad av det. Jag kommer ihåg att vi ofta var sådan, men vi vill...

G: Ja, det stämmer det.

F: Vi vill lära oss...Vi tyckte att man först skulle lära sig reglerna för sen att kunde bryta mot dom....

G: Ja, just det. Och där var vi i strid. Och då menade Göran som hade den övergripande idén «Nej!» «Man bestämmer allt själv.»

Så vi hade en sådan...till sista året, då struntade vi...da var vi kommit in i det.

G: Ja, det är sant.

F: Det var ju återkommande. Hur gör man? Hur ska det gå till?

G: Ja, det er sant, det håll vi mycket på med, det er sådan som jag har glömt.

M: Hva kunne han si da?

F: «Nej!» (Skratt)

«Det finns ingen bransch.»

G: Ja, «NI är branschen.» Och så sa han att intressen och idéerna och ens eget utförande... Dom andra sakerna, dom er dom enkla, dom kan du lära sen när du har gått ut härifrån. Här ska du lära dig det här: Att få ett uttryck för dina egna idéer.

Och så funkade det ju.

Jag behövde dig helt enkelt

M: Kan dere si litt om hvordan dere jobber nå? Hvordan ser det ut når dere jobber i hop?

F.eks når dere skrev «Han»?

G: Det er ju många år i mellan där, men for mig så handlar det om det samme som jag upplevde da, at det finns en trygghet at ens idé blir mottagen och att man blir förstått och sedd. Det betyder jo inte at det inte blir ifrågasatt, men en förståelse. Vi har jo jobbet samman i många år. Det forrige manuset vi skrev sammen, da skrev du enda mer. Men det var ju at du såg mig i den processen. Och att jag har klippt dina filmer... det finns nån...

(stille)

G: Jag vet inte...nu...

F: (skratt)

G: Men skjønner du hva jeg mener?

F: Ja. Och...det kan ju se ut så här.

G: Ja.

F: Men om jag ska förenkla, så oftast er det at när jag skriver nåt så har du någon idé. Att du vill någonting. Som med skådespelaren så var det «skam». Du var intresserad av det. Det började så. Och sen med «Han» så var det att du hade tänkt på män och den här sortens problem. Kanske at det skulle vara samma person...det fanns en idé.

G: Ja for den var jo jobbat med, då hade jag skrivit tre karaktärer som var samma person. Men det hade inte...det hade liksom inte...Jag fick inte till det helt enkelt.

Jag hade gjort väldig mycket research, jag ville göra nåt på sårbara män...

F: Ja, du hade jo läst och researchat.

G: Ja, men at det inte... det var liksom inte…Jag behövde dig helt enkelt.

F: Ja.

G: Och det är ju samma som med «Skådespelaren» att man har nån... Men det landar ingenstans... själv.

M: (Skratt)

G: Ja men på riktigt!

F: Jag kommer ihåg at det var samma person men i olika åldrar. Sen så tänker jag att vi börjar prata. Väldigt mycket. Associera. Jag gör ju så. Jag pratar inte handling. Det gör man lite senare, men då er det «Vad veckar det här?»

Vi satt inte så: Vad händer sen? Så gör han så eller så.

G: Nej.

F: Utan tematisk mycket. Saker som det väcker i en.

G: Det er väldigt viktig, för man börjar prata runt ett tema och associera extremt mycket. Man pratar om egna erfarenheter. Men sen – det är ju aldrig en slump dom sakerna man associerar till. Det är ju nånting där.

F: Det är inte vad som helst.

G: Och sen så har vi ju kul. Jamen ahh, det är roligt. Och sen berättar du nån fabel som du associerar till (Skratt). Jag kommer inte ihåg... Sån som den här Petter karaktären i «Han», det var ju lite aparte. Att han dykte upp. Och det var ju inte så: Ja vi ska ha en man som är så och så. Man behövde nånting annat och sen var du «Men kan han inte va lite äldre» och sen kom den här med Fridtjof Nansen...Det var genom...

F: ...vad som intresserar en och nån från den generationen han tillhör tror jag. Som man var intresserad av. Nån som är etablerad sen dom andre inte är det, samma mönster fast hos nån som inte är som Eirik då. En som har allt på nåt sätt.

M: Så når er det det går til dialog og til handling…jeg hører...er det som at handlingen ikke får bli for viktig?

G: Med «HAN» så gick det faktisk väldigt snabbt. Da var det så här att vi pratade jätte, jättemycket. Extremt intenst och sen skrev Fijona en sorts synopsis på väldigt kort tid. Hvor vi hade bestämt «Det här och det här och det här» och då er det en sorts skrivande som är nästen litterärt. Där det är så här: Petter säger att han inte...han känner sig påkommen «Nej, jag har inte gjort det!» dom andra tittar på honom blablablablabla och då fanns det. Och då var manuset klart nästan. Och sen var det et långt streck där jag skrev ut flera repliker. Men strukturen var där på kort tid.

F: Ja, det var ju treatment på 25 sidor. Löpande text med lite repliker. Det var inte et synopsis. Och där: Där var dom. Då fanns dom där dom tre. Sen lämnade jag det över till dig.

G: Ja. Sen skrev jag ut dialogen och skickade tillbaks till dig.

F: Sen gjorde det nånting att se den här mamman. Det var nånting som fanns från början. Det här med Alice Miller.

G: Det fanns ju massa referenser som låg i en sådan pot. Och jag vet inte om jag skall nämna det, men Anders Behring Breivik. Jeg hadde jo lest mye om soloterrorister.

M: Men det aller første, Guro. Husker du når du bestemte deg for å gå i gang med et stort prosjekt som skulle hete HAN?

G: Det var mens vi holdt på med et annet prosjekt som heter «Skuespilleren». Som handler om en kvinnelig skuespiller. Det var jo i kjølvannet av 22. juli. Og så hørte jeg på radio en reportasje om gutter på 12 år, att man på en skole hadde innført noe som het «Helsebrødre» for att få killar på 12 år till att säga nånting om hur dom mår. For om man frågor killar på 12 år hur dom mår så sejer dom «bra». Jag hörde nånting sånt som satte mig i gång. Och att man började tänka på hur tjejer och killar är olika och att jag fick en son och att jag har två bröder. Jag kommer ihåg att i början så het det «Den sårbara mannen».

F: Ja, just det. Du hade ju gjort den här researchen länge – ett år.

Sen kom jag till Oslo.

G: Och vi hade ju också med oss erfarenheten att Fijona hade jobbat jätte, jättemycket med «Skådespelaren» som hade tagit väldigt många år. Som var så här nästan nästan nästan, men inte blev av. Så det var ju lite så här…att hon skulle gå i gång att skriva nåt nytt i hop med mig... Och Erik också. Fijona och Erik hade jo skaffat svenske pengar till «Skådespelaren» så fikk vi ikke penger i Norge, så det ble skrinlagt. Det var jo många år som Fijona hade lagt, jättemycket arbete. Och sen skulle hon gå in i det här igen? Så da var det att skapa ramar. Da setter vi av den tiden här.

F: Mm

Ja, jag kommer inte ihåg när det lades ned, men det gjorde det ju. Det var ju en utveckling som bara fortsatta. Dom villa att vi skulle skriva om och skriva om. Det var speciellt. Mens det här var mycket mer koncentraread. Även om vi pratade under lång tid och du höll på under lång tid, men när vi väl började skriva det här utförlige tratmentet så var ju det klart på några veckor.

G: Mm.

F: Och sen var jag klar och sen jobbade du något år själv vidare för jag kom in igen. Men det var mycket mer avgränsat för mig.

G: Hvilket var väldigt bra. Det funkade väldigt bra. Men det att hela filmen ligger där. Även repliker och så dom kom ju då. Dom finns i det första.

F: Då kunde det hända och innan kunde det inte hända. Man kan ju skriva nåt på tre dagar, men man kan inte skriva vad som helst när som helst. Även om det utifrån kan se ut som det är kort tid, så måste man bygga upp for det.

Jag föredrar när det är ramar, for jag tröttnar annars. Jag kan inte hålla på med samma. Som med Skådespelaren...när dom ville ha omskrivningar. Kan inte hålla på sånn. Sejer hon ja eller sejer hon nei…?

G: (skratt)

När jag skriver försöker jag hitta en
startpunkt där det finns tillräckligt stort
tryck

F: Men annars så tänker jag. När jag skriver försöker jag hitta en startpunkt där det finns tillräckligt stort tryck. Det går jag och letar efter och längtar efter för annars kan inte jag börja. Och då ... nånting vet jag, men jag vet ju inte vad som skall hända... Ibland vet man vissa saker. Detta skall hända eller så här ska det va i slutet. Hade jag vetat allt så hade jag inte förstått poängen med att skriva det heller.

Så man måsta ... Jag tycker det är spännande för man kan inte börja innan jag vet tillräckligt mycket. Men det kan man inte veta exakt vad det är. Det vet jag ju nu när jag ska skriva nåt på beställning. Jag har frågat hon som skall regissera...och det finns nåt, men jag är ändå inte på rätt platts för att börja. Så har det varit varje gång.

G: Men jag känner med det skrivande som vi gjorde. Hur man hittade fram till alla situationer, i och med att man pratar så mycket. Väldig mycket av det de erfarenheterna som karaktärerna gör sig har man jo gjort själv. Fijona berättar något hon gjorde då hon var liten och kände sig blablablablabla eller jag berättar hur jag körde på en bil och kände mig lalalala och som när man skall göra filmen ... For mig var det viktig att det var i øyehøyde med karakterene. Dom er tagit på väldigt stort allvar. Och inte bara som män...skrivit ut från...

F: ... egna erfarenheter.

G: Ja, egne erfaringer. Og som mennesker. Sen är det satt som tre manliga karaktärer. Och det ser ju ut annorlunda eftersom dom är män, men grunnkänslan i dom er ju vår.

F: Och att man har dragit i beteende. Det är det som är spännande. Det är inte så extremt. Man får inte se något som är jätteextremt. Som med Eirik som går rundt der. Känna nåt sånt raseri som man inte vet var man skall lägga nånstans. Det har man ju känt själv. Om det ligger långt bort så är det inte så kul.

G: Bara nån föreställning om nånting.

F: Det är väl det som er kul att gå in i. Försvara dom och att vara dom. Jag tycker ju det var jätteroligt att skriva den här middagen. Jag tänker att dom är ju också så fräcka dom här som kommer in i nåns hem. Som dom två som är som nån sorts häxor. Som bara har jättekul som inte har nån empati då ... tycker väl nån. Det är bara så jävla kul. Här bjuder man på middag sen .... så håller dom på på det sättet! Det är ju inte så artigt. Inte så snällt.

Han har ju varit med om det här tråkiga som dom inte vet om. Det är inte så svårt att gå in i. Den egna värden. Och känna hans … Det är stressigt för honom. Det blir problem. Hans fru är sur och. Det är mycket! (skratt) Det är inte så svårt att leva sig in i.

Om jag skriver så här. Då läser Guro, då
förstår jo hon det. Tycker det er kul.
Da räcker det. Var så god.
Då är det hennes.

M: Jeg har noen få spørsmål til, nå er det ju gått en time, så ...

G: Vi har bara börjat!

M: Jeg bare tenkte på, når dere skriver ut dialog ... For jeg tenker at det er noe av det vakreste med å lese manus skrevet av dere, det føles så levende, ikke manusaktig. Men hvordan får dere til det. Hur gör ni?

G: Ehm ...

F: Man måste ju lyssna på det. När jag skriver så hör jag ju det. I huvud. Eller ser det. Sen tycker jag det är en rolig utmaning när det måste fram t.ex. information. Hur ska man säga det? Utan att det blir: «Planet har lämnat Heathrow» Det måste man ju. Man måste ju förklara nåt. Jag tycker det är kul hur det går till. Det är väl något som jag intresserat mig väldigt mycket för hur man pratar och uttrycker sig. Och få till den här som jag kallar för manusgestaltningen varje gång. Hur man pratar. Vad har man för humor. Sen; det är ju inte allt. Dialog eller så kan ju inte förklara allt. Det må ju sammanhanget och regi göra.

M: Att man litar på dom andra delarna också ...

F: Men så här: Om jag skriver så här. Då läser Guro, då förstår jo hon det. Tycker det er kul. Da räcker det. Var så god. Då är det hennes.

Men om man börjar: «Vad betyder det här?» Då kan jag bli så här: Men om hon inte förstår det. Man ska ju inte behöva förklara. Vart fan går den där gränsen, det vet man ju själv om dom inte förstår dom här grejerna så ... då träffar det inte nånting. Det träffar inte rätt...Är den bara konstig…Er den obegriplig eller er den obegriplig så jag blir intresserad? Det är ju såna små ...

G: Mm.

F: Jag vet inte, för mig är det en del av ...

G: Jag har ju lärt mig väldigt mycket av Fijona... Om man har en situation och man vet vem dom är, då kan man skriva ut det. Det trycket som du pratar om. Och det måste jag ha, jag måste ha den situationen, måste veta. Men du kan jo också med språket och replikerna, du kan jo också börja där. Du kan hitta karaktärerna genom replikerna ibland.

F: Ja.

G: Att det kommer så här...okej! Han sejer det! Han är så, att det går från det hållet.

Och det är väldigt inspirerande.

Du sejer jo ofta at du behöver å icke vite. Det är nånting som skall uppdagas under tiden...

F: Ja just det.

G: Jasså! Jag visste inte at hon skulle...Det sa hon alltså! (skratt).

F: Det blir roligare för mig.

G: Ja.

M: Men når dette som ni har skapt skal gjennom skådespelarna, er du streng med at de skal si det sånn som det er i manus Guro, eller...?

G: Det er jo litt forskjellig, men veldig ofte så syns jo alle at det er bedre sånn som det er skrevet. (skratt). Sånn var det jo allerede med Skuespilleren som vi jobbet med veldig lenge og hadde veldig mange prøvefilminger på, så var jo alle sånn: «Åh, så deilig å få en sånn tekst!» Teksten er... Det fins ikke noen grunn til å si noe annet. I bland kan man si noe annet om det funker bättre, men ofte fins det jo en tydelig tanke med hvorfor det er akkurat det de skal si.

F: Ja.

G: Och med «Han», det var tre olika historier, men det skal fins nånting i mellan. Då er det viktig vad som är i dom tre. For at det i mellan ska uppstå.

F: Här var det mer intuitivt vad dom ger varandra.

M: Har dere lyst til å si noe om noe i den ferdige filmen, hvor ni känner att det som ni lette etter i dom her i samtalen har fått lov til å leve og blitt nesten enda bedre enn man kunne se for seg? Nåt ögonblick?

F: Jag tror kanske den här middagen. Jag tycker väldigt mycket om dynamiken som uppstår mellan många personer. Där kände jag så.

Och sen en scen där du er med (till Mariken) som jag tycker är extremt rolig. Där med Haralds styvmamma. Där är ett sånt moment. Det är någon som är väldigt snäll och kommunikativ, men det är så tydlig at han... Den scenen tycker jag lyfter det hemska på nåt sätt som är så hjälplöst. Dom är jo snälla på nåt sätt.... Pappan är snäll, men mesig. Med den där cykelhjälmen. Samma i scenen med Eiriks mamma. Jag tycker det kommer fram. Dom här personerna behöver nånting annat. Inte det här «jamen aaa». Och också läraren när hon vender på det. När läraren blir most. Nedtryckt i skorna. När Harald får titta på. Han njuter, men det är också läskigt. Nu vann vi det här, men allting är fel med den här situationen.

G: Det er lettere for Fijona og svare enn for meg. Når man har gjort hela filmen så er alt. Man beveger seg over i neste fase.

F: Men kan du känna att du gillar vissa…det kan jag känna när jag regisserar så vet jag vilka scener jag gillar best och varför och så. Okej jag fick till nånting under en viss förutsättning och det betyder nåt för mig.

G: Det är beroende av dom skådespelarna som er med, at man fick till nånting ihop med dom.

M: Er ni spente på hur publiken kommer til å reagere?

Har ni nån förhoppning?

F: Jag vet inte, jag tänker at Petter.... Det är en sån rädsla som många går runt med. Att inte va aktuell länger. Det gäller många. Att få känna…som i vår värld, man får ju 20 000 nej. Men att aldrig ha fått det. Att det kan utlösa en sån kris. Att inte va på tapeten längre. Jag tror att den kan va.... kanske lite trösterik.

Jag tänker att filmen är ganska snäll också.

G: Ja, jag tänker att det å se nån misslyckas, att det är ganska skönt. Att det är... Att man blir sett på nåt sätt. Att nån har sätt en. Och förstått en. Det kan man ju hoppas på.

Guro Og Fijona tre Bilder

OM «HAN»

To menn og en gutt, en dag i Oslo. Alle opplever et sosialt og emosjonelt fall.

Manus: Guro Bruusgaard og Fijona Jonuzi
Regi: Guro Bruusgaard
Foto: Marte Vold
Klipp: Astrid Skomsrud Johansen

Med: Johannes Joner, Emil Johnsen, Frank Werner Laug, Laila Goody, Gisken Armand, Liv Osa, Georgia May Anta, Per Gørvell, Ylva Gallon, Marte Magnusdatter Sollem, Kaleb Haile, Ole Johan Skjelbred, Mariken Halle og Leif Edlund

Produsert av: ALTERENATIVET

Banner HAN

Guro Bruusgaard (f.1977)

kommer fra Nøtterøy og har sin utdannelse fra Nordland Kunst – og filmfagskole og Akademin Valand i Gøteborg. Hun gjorde seg bemerket med den prisvinnende kortfilmen «Sirkus» i 2010. Bruusgaard virker både som regissør, produsent, manusforfatter og klipper. Siden 2017 har Guro drevet produksjonsstrukturen ALTERNATIVET sammen med filmskaperne Katja Eyde Jacobsen, Magnus Mork og Mariken Halle. «Han» er hennes langfilmdebut.

Fijona Jonuzi (f.1977)

Regissør och manusforfatter. Født i Eslöv, Skåne. Har studert litteratur- och filmhistoria ved Stockholms Universitet og filmregi ved Filmhögskolan i Göteborg 2004-2007. Samt tidligere studier ved Biskops-Arnö i dramatikk, og Stockholms filmskola. Fijona Skriver også for teater. Hennes siste film heter «Den Störste» der skuespillerne Eva Johansson og Louise Löwenberg gestalter Thommy Berggren og Mikael Persbrandt.

Filmer i utvalg: "Den Störste" (2017), "Astrid" (2012), "Juni" (2007)

Mariken Halle (f.1982)

er født i Oslo. Hun ville bli skuespiller da hun var liten og lager filmer der skuespillerne får stor plass. Mariken er utdannet på Nordland Kunst – og filmfagskole og Akademin Valand. Hennes eksamensarbeid fra Valand var den nesten to timer lange ”Kanskje i morgen” laget i samarbeid med Clara Bodén. Hun har siden laget kortfilmen ”No sex just understand” og de to langfilmene ”Verden venter” og ”Vi er her nå”.

Siden 2017 har Mariken vært en del av produksjonsstrukturen ALTERNATIVET. Hun er nå i gang med et nytt prosjekt som heter ”Uteskolen”.

Trailer HAN - på kino fra 4. juni!